det jag inte pratar om

Jag tror inte att jag erkänner hur mycket den där kvällen påverkar mig

Jag tror inte att jag har känt dom känslorna tillräckligt. En dag kommer dom ikapp mig och jag kommer gå under. En dag kommer allt jag kan känna vara din hand där den inte ska vara och jag kommer förlora den sista lilla självrespekt jag har. Jag kommer inte längre att kunna duscha bort känslan av att ha förrått en vän. Inte kommer min kropp någonsin kännas bekväm längre. Jag kommer aldrig någonsin kunna kolla på mig själv på samma sätt.

Den dagen kommer jag nog inte dela med någon som jag egentligen borde. För den dagen har jag försökt få bort. Men jag gråter varje gång jag tänker på det. Jag får ångest så fort jag ser mig själv i spegeln. Det är som gift som kryper närmare varje gång jag tänker bort det. Varje gång någon frågar så spelar jag ner det för att jag skäms. Jag skäms över hur jag hanterade situationen. Jag kunde kanske ha gjort något för att du skulle ha lämnat mig ifred.

Kunde jag kanske ha slagit ned det direkt?

Jag hade kunnat lämna dig själv där ute och du hade aldrig kommit när nog. Hade jag inte gjort slut med honom, hade ni nog aldrig blivit så fulla. Skulle jag aldrig ha strulat med honom, skulle han inte ha varit så ledsen. Då hade du aldrig druckit hans dricka. Då hade vi aldrig hamnat själva i mörkret. 

Kanske var det mitt fel egentligen, lite som allt annat. Antagligen förlåter jag mig aldrig själv. Jag kommer alltid känna din hand där. Den skammen jag hade över allt försöker jag förtränga, men jag vet var den är. Det nästan ekar i mitt huvud vart din han var och hur förrådd jag kände mig. 

På något plan förstörde du mitt liv, eller kanske förstörde jag det själv.