dröja kvar

En del av mig har alltid trott att det skulle bli något mellan oss. 

En liten del tror fortfarande det, att allt det där osagt kommer sägas en dag, kanske inte förrän om några år. Jag tror nästan att vi alltid kommer ha något mellan oss, men antagligen rinner det ur sanden. Den där lilla delen tror nästan att vi kommer bli något. Jag kan känna det i min själ att vi inte är helt klara. Jag kanske inte vill inse det. Du kanske inte ens ser mig på det sättet, men jag ser dig så. 

Jag vill hoppas att vi en dag kommer vara just det ett vi. Att vi inte längre kommer behöva undra om vi är något eller kommer att bli något. 

Kanske kommer jag att komma över dig och det faktum att vi aldrig någonsin var något alls, men jag vill inte. Jag vill inte glömma hur bra det kändes och det kan inte ha varit normalt hur vi betedde oss. Vänner kollar inte på varandra sådär. Vänner har inte internskämt på det sättet. Vänner tar inte hand om varandra som vi gjorde. 

Egentligen hände aldrig något alls, men sättet du kollade på mig när våra näsor nästan snuddade bara för att ingen annan såg, när jag tittade upp mot dig och du redan såg ned på mig. När våra händer var tryckta mot varandra, när du satte dig lite för nära, när min blick alltid sökte rummet efter dina gröna ögon. 

Våra konversationer mitt i natten, min oro över dig, när du märkte min avsaknad i skolan, trots att vi inte går i samma klass, inte ens samma linje, inte ens så att vi träffas i skolan om vi inte försöker. Jag ser mycket kring mig som jag ville säga till dig. Det finns så många gånger jag ville skrika att jag gillade dig, men jag var aldrig riktigt säker. Bilderna din vän tog på oss, jag inbillar mig säkert, men jag skulle vilja säga att jag ser det i dina ögon. 

Man brukar ju säga att ögonen inte ljuger, att blicken talar sanning. Jag ljög nog inte. Jag vill nästan inte tro det, men det är nog bäst så. Bäst att vi avslutar vårt kapitel där, även om jag någonstans djupt inne hoppas att både du och jag vet att vi inte är klara. Jag är nog inte klar med dig. Jag kommer nog alltid hoppas att du också ser det långsiktiga.

Jag kanske bara inbillar mig; kanske är det bäst så. 

Jag ska släppa dig och vi kommer antagligen aldrig vara mer, vi var nog ingenting alls egntligen.