drömmen

I lördags träffade jag en i stort sett helt ny grupp människor. Och det som var så himla fint med det var att alla verkligen var så trevliga och välkomnande.

Det kändes inte alls på samma sätt som jag tidigare har känt med vissa av mina vänners svängar, utan de ansträngde sig på ett sätt som inte kändes uppenbart för att få mig att inkluderas i samtalen. Men utan att pusha på. Det kändes så naturligt.

I alla fall så pratade vi om relationer och så sa min nära vän: "Skulle din drömkille verkligen vara din drömkille?" Om allt liksom redan är så perfekt som det kan bli, är det ju inte så bra egentligen?

Vi pratade även om hur par som inte bråkar måste vara helt galna. Om man inte bråkar och diskuterar och tycker olika men ändå kan respektera varandra så lär man sig ju inte kritiska saker om varandra, tänker i alla fall jag. Det känns ju som att man lär sig som mest om personerna man bråkar med när man lär sig ta sig förbi bråket?

Det fick mig att tänka på hur man egentligen bara bråkar med personer som står en närmast. Jag skulle ju aldrig bråka med någon jag inte var väldigt nära eller någon jag inte kände alls? Det är i alla fall mina tankar.