en gång till
Innan har jag inte fattat hur man kan skriva text efter text, låt efter låt om samma person.
Men nu är han allt jag vill skriva om. Han är allt jag vill tänka och känna. Inget annat har någonsin känts så rätt men samtidigt så destruktivt. Vi gick inte ihop, men jag kan inte sluta hoppas att vi en dag ska passa ihop igen.
Samtidigt gör jag mig själv till allt det han hatade. Allt det han avskydde: jag snackar om att ligga med vem som helst, jag snusar och dricker på vardagar. Jag testar allt och jag drar lite mer varje gång. Både fysiskt och metaforiskt gör jag aktiva val att göra allt jag vet tar kol på mig, men jag dör också när jag fattar att desto mer jag fortsätter, desto mer kommer vi aldrig vara igen.
Kanske är det därför jag vill hålla på som jag gör, eller kanske letar jag efter något som ska kännas så rätt som han gjorde.
Det är nästan som att min identitet är att vara med honom. Som att jag inte vet hur man inte är tillsammans med honom, när jag låter mig själv sväva iväg så tänker jag ofta på oss. Hur vi var var något som bara vi två fattade. Hur bara han och jag vet hur det var, en hemlighet som inte ens går att yttra.
Jag vet att jag kommer att komma över honom. På ett sätt är jag redo för annat. Jag kör på och jag mår nog bäst så. Men jag vill inte glömma hans händer i mitt hår, hur hans röst låter som hem. Varje gång jag känner en doft önskar jag att det vore hans.
Jag gör vad som helst för att aldrig känna så här igen, vad som helst. För om det inte är han vill jag inte ha det. Är det inte hans kropp mot min, vill jag inte att det ska betyda något alls. Samtidigt vill jag inte med rön att någon annan ska få mig på fall. Att någon annan ska få mig att vilja lika mycket som han fick mig.
Kanske är det därför jag super som jag gör, varför jag snackar med allt och alla. Oavsett ålder eller vad mina vänner råder mig att göra.
Jag vill inte känna mer. Kärleken i mitt bröst brinner fortfarande. Men inte längre som den värmen, den har varit allt för länge, utan snarare som att den konsumerar mig. Som att jag brinner levande, som att min kropp vill lämna mig kvar.
Jag brinner upp och ingen ser hur elden slukar mig.
Inte ens mina egna tårar släcker den. Tårarna är som gasolin och inget får flammorna att brinna starkare än när jag känner tårarna mot kinden.
Jag grät i klassrummet. Jag kunde inte andas och ingen såg det. Som att jag var osynlig.
Så jag dränker istället elden i andra. I killar som är meningslösa, ett skratt här och ett leende där. Ett haff betyder inget längre och min kropp letar efter brandsläckaren som är hans närvaro. Men ingen annan släcker törsten som elden skapat. Ingen annans leende eller armar som omfamnar mig får mig att känna det där lugnet.
Nu känner jag att jag inte kan skriva om något annat än hans närvaro. Hur han räddade mig från elden jag tänt för så många sår sedan. Hur jag glömt bort hur man håller den lugn, nu brinner jag fritt. Som att ett haff eller ett ligg skulle få mig att känna kontroll igen. Jag vet att det inte är så, men inget annat kan få mig att känna mer som att det skulle dämpa elden.
Hans fascination för eld kanske var det som drog oss till varandra. Hans vänner brukade skämta om att han var pyroman, kanske tände han gnistan jag äntligen har lyckats tämja och nu måste regnet släcka den igen. Trots att regnet är här, trots att jag inte ens kan sluta gråta, så är mitt eget regn bara gasolin.