för alltid

Jag har alltid haft ett hopp om att det inte kommer finnas här hela tiden. 

Stundtals för att jag lovat mig själv att inte finnas kvar, ibland för att jag liksom alla sagt försökt övertyga mig själv som ett mantra att inget är förankrat i evigheten. Men det kommer tillbaka. Jag skulle vilja säga att det är en permanent lösning på ett temporärt problem, men hela mitt liv, eller så länge jag kan minnas, har det varit här. 

Jag tror inte att 18 år är temporärt. Jag tror inte att jag någonsin kommer vara helt ren från allt jag känner. Jag tror inte att hur mycket jag än skrubbar så kommer såret sluta vara infekterat. Jag är infektionen. Den har satt sig i märgen. Varje ny bloddroppe är gift och varje ny tanke är en ny teori. 

Hjärnan slutar inte grubbla; det är nästan som att jag förgiftar mig själv, som att min själ är i ett evigt limbo av något som aldrig upphör. Inget jag gör får det att sluta. 

När jag en dag ligger där i det kalla rummet med alla andra, skär du in i mig, och kanske är det enda som kan förklara mitt inte så temporära problem ett post mortem. Jag tror inte att det är en permanent lösning på ett temporärt problem. Jag tror att det är det enda sättet för mig att inte längre lida av det som har präglat mig i en evighet. Kanske var jag en häxa som bränts på bål, kanske är det drifrån min eld brinner, jag kan inte släcka den och varje ny droppe blod min kropp producerar är ett bevis på hur kolmonoxiden en gång förgiftat mig. 

Eller kanske är jag bara dömd till att vara en del i det hamsterhjul ingen annan verkar se, som att jag springer men aldrig kommer i mål, alltid snubblar på mållinjen, aldrig helt oskadad men aldrig skadad nog. 

Jag brukade önska om att få vara sjuk, sjuk på riktigt sådär som alla andra kunde se. Sån sjuk som syns från rymden, sån sjuk ingen kan förklara bort. Jag föddes sjuk men inte med någon man kan diagnosera hos en läkare, den sorten som är alltför bra på att gömma sig. Jag vill bli värre, så mycket sjukare för att kanske kunna få se bevisen på att jag faktiskt behöver hjälp. Samtidigt vill jag bli bättre, låtsas som att det aldrig hände, som att jag aldrig varit sjuk. 

Att låtsas är jag bra på, jag behandlar min kropp som ett föremål för att ta mig någonstans, helst lång bort härifrån. Men jag är nog bara människa. Jag kan nog inte bättre än att låta den gifiga sidan förtära mitt inre tills det inte finns något kvar. 

Jag vill bli så mycket sjukare att det ända som tar stopp på lidandet är beviset på hur sjuk jag faktiskt var. Hur illa det kunde bli. För den typ av sjuk jag är kan man inte se med blotta ögat; den kan man inte skåda från rymden. Allt jag skulle vilja är att få se så sjuk ut, men allt jag vill är att ingen märker förrän det är för sent. Som en tumör som växer snabbt men under ytan, som bubblar när alla andra pyser. Under ytan så rinner giftet i mina ådror och om du kommer för nära kanske du blir smittad. Om jag skär in i mig är mitt blod inte samma som ditt, det kanske ser lika ut men mitt är det som dödar mig varje dag och ditt ger dig liv.

Jag vet inte om jag vill försöka, jag vet bara att nyfikenheten av vad som skulle kunna komma härnest är större än det jag själv kan planera.