försöka

Jag önskar med hela mitt hjärta och hela min själ, med hela mitt sinne och hela min kropp att jag kunde låta folk gå. 

Ibland undrar jag varför jag hela tiden försöker så länge att vara vän med mina vänner. Rätt ofta undrar jag varför det verkar komma så lätt för alla mina andra vänner, men jag måste hela tiden kämpa för att vara deras vän. Som att jag inte bara kan vara, det går inte att inte anstränga sig för att vara deras vän, vissa mer än andra. 

På samma sätt kämpar jag konstant för att låta någon vara. Jag kan inte släppa taget. Det går inte. Om du någonsin varit en del av mitt liv har du lämnat ett hål i mig. En del som förblir din. Jag kommer inte över någon någonsin. Inte en kille, inte en vän, inte en lärare, inte en chef. Jag kommer för alltid bära med mig bördan som blev när våra vägar korsades och vi fortsatte utan varandra. Aldrig någonsin kommer jag att kunna glömma och för all tid kommer jag att vilja uppleva det igen. 

Jag kan inte komma på en enda person som inte längre finns i mitt liv som jag inte saknar. Varje dag saknar jag dig och varje minut gör det ont att sörja vad som en gång var. 

Samtidigt är jag extremt troende på att om det är meningen att vara kommer det att bli. Kanske inte nu, kanske inte då, kanske inte ens om femtio år. Men någon gång kommer det att bli, om det är meningen att vara. 

Det är två väldigt motsägelsefulla saker att alltid ha på hjärtat, men samtidigt tror jag att det är vad som lämnar dörren öppen, att jag alltid kommer att ha hopp om att just vi var meningen att vara. Sen finns det andra jag kämpar så hårt med som jag inte någonsin vill något med egentligen, men alla andra klarar av att vara så nära, så jag försöker också. Kanske för att jag har hopp om att det egentligen är mig det är fel på och att vi egentligen inte alls behöver kämpa, men jag vet inte, för det ska kanske inte vara så här svårt när man är sjutton.