förstådd

Jag skriver för att bli förstådd. Jag talar i hopp om att någon ska höra min hundvissla och förstå mig. Jag längtar efter att bli förstådd på en molekylär nivå. 

Inget jag någonsin har gjort är av någon annan anledning än för att vara förstådd eller för att vara behövd. Jag har två behov och det är att vara förstådd och behövd. 

Något jag aldrig är, jag kan aldrig uttrycka mig fullt ut, jag säger aldrig hela sanningen, jag undanhåller alltid och kommer antagligen alltid göra det. Inte på ett sätt som ingen förstår mig utan på ett "jag tror att du lyssnar men inte hör mig" sätt". 

Det finns ingen charm i att vara den jag egentligen är; det finns ingen skam i att inte förstå mig. Ibland är jag en paradox: jag har lätt att falla för någon men svårt att uppskatta kärleken jag så desperat kräver. Jag behöver vara förstådd, men jag talar aldrig hela sanningen.  

Jag vill ha någon nära mig, men ändå gör jag som jag gör. Ändå är jag allt jag svor att aldrig bli. Jag vill inte längre göra lilla mig stolt. Hon skulle kanske vara så besviken att hennes sorg nu är inristad i permanenta märken som runstenarna hon var så fascinerad av och ville kunna tyda. 

Likt stenen hon fascinerades av kommer ingen, inte min psykolog och inte heller du kunna tyda mig. Jag tillåter det inte, lite likt vikingarna som ristade in tecken i stenar i hopp om att de skulle finnas kvar för alltid och att någon skulle förstå deras krälek, till livet, till någon speciell, eller deras prestationer har jag karvat in min historia. Den är där permanent ska märkena sitta på min kropp och jag ska alltid hemsökas av den historia jag skapat. 

Kanske är det just mitt behov av att bli förstådd som gör att jag söker det jag gör i andra, men i mitt uppdrag har jag brännt alla på vägen. Ingen kommer att snudda mig utan att brännas på vägen. Ingen kommer komma oskadd från kontakten i det höghastighetståg jag har blivit, min hjärna går i 110 och har kanske alltid gjort det. 

Jag kämpar mot det jag är menad att vara, men det kommer alltid att i grunden bestå, som stenarna står jag kvar, men som tågen går jag för fort för att du ska få en chans att möta mig och tyda mina skrifter.