från evighet till evighet

Min själ kommer söka efter dig för alltid. I denna evighet och i nästa, i döden och i livet. 

Du har lämnat ett sånt märke på mig att jag aldrig kommer att kunna fungera normalt igen. Jag kommer aldrig någonsin be om någons kärlek som jag gjorde med din. Aldrig igen kommer jag försöka så mycket, jag kommer nog aldrig heller bli så kär som jag blev. 

Jag kan inte tillåta det. Jag kommer inte att bli så förnedrad igen. Aldrig ska jag ge mig själv till någon på det sättet som jag var beredd att ge hela min varelse till dig igen. Kanske träffar jag någon, kanske blir vi kära, men aldrig som med dig. Aldrig kommer jag vara så oskylldigt ovetande om hur någon på så många sätt kan förstöra ens drömmar, jag vågade drömma, tyst, på kvällarna, i mörkret, där vågade jag hoppas att vi skulle vara något. Dina föräldrar verkade också tro, dom pratade om resor du skulle ta med mig på, vi kunde prata om en framtid, om hur det skulle vara att vara föräldrar. 

Vi kunde prata som om det fanns en chans att det skulle vara vi. Kanske var det bara jag som tolkade det fel, kanske var det ändå bara inget alls. Det var inget alls. Det var inte du och jag och kommer aldrig bli vi igen. Jag har nog ingen kärlek kvar. Jag vågar hoppas att det finns någon där ute, men aldrig kommer jag att våga drömma. Jag kommer nog bara att anta att det är för stunden. Att allt har ett slut, även om jag var redo att se det som något mer med just dig.