Snooza

Det är vad jag tänker när larmet går varje morgon. De är vad jag hoppas att läraren ska säga när provtiden egentligen tagit slut. Hur sen jag hoppas bussen är varje morgon.

Men det var en gång den tid du burkade be om. Den tid du tryckte på snooze innan jag behövde åka hem och lämna din varma famn.

Det var den där extra tiden som kändes som att den gick alltför snabbt men samtidigt aldrig tog slut. Och jag önskar att jag kunde få tillbaka den tiden.

Jag vill ha tillbaka alla mina minuter som du tog, för jag vill inte minnas hur dina armar kändes på min rygg. Jag vill heller inte glömma hur din kind mot min kändes. Jag vill inte ha känt det alls.

Det är också en lögn för jag hade inte ens kunnat ta tillbaka det om jag ville, det gör jag ju inte ens. Jag hade inte ens kunnat säga orden att jag ångrade oss. För det gör jag inte. Men jag vill inte känna så här längre. 

Jag vill inte känna den här tomheten som jag nu fyller med sprit på vardagar. Jag lämnar dig och även en del av mig själv. När jag brukade rätta dina meningar. Det är aldrig vi igen, men det är inte vad som gör ont, det är tomheten som inte kan lämna min kropp, det är att den eld du vårdade nu konsumerar mig. Ingen utom du ser flammorna och ingen kan någonsin tämja den elden.