Jag saknar våra bråk

Jag saknar att ha någon att bråka med. Jag saknar att vara så öppen med någon att min själ inte längre är själv. Jag önskar att jag inte frös ihjäl utan hade din värme kring mig. Jag har feber som aldrig slutar jag blir varmare och varmare men slutar inte frysa. Jag är en låga som vägrar släckas men aldrig kan blossa upp igen.

Jag vill inte sakna dig och det gör jag inte heller. Jag saknar att sakna dig. Jag saknar att gråta om dig.

Jag vill ringa dig men jag vill aldrig någonsin prata med dig. Jag vill att vårat kapitel ska va slut men jag samtidigt riva upp alla styng för att känna smärtan igen. Jag vill aldrig glömma men jag kan inte komma ihåg.

Jag gråter inte längre, inte ens när jag pressar fram en tår. Allt jag vill är att gråta om dig, allt jag önskar är att får känna så igen. Att få vara sårad.

Jag är redo för någon ny, något som kommer sluta på samma sätt som vi gjorde. Jag vet att jag är problemet men jag vill inte passa helt rätt. Jag är aldrig helt rätt och jag vägrar passa in i formen som jag känner att jag borde. Jag vill inte vara någons konstanta, jag vill lämna dig med ett avtryck av mig, något du aldrig kommer glömma men långsamt lämna kvar i det förflutna.

Jag brinner, men inte längre starkt som med dig. Jag har inte funnit syre, inget som håller mig stabil länge.

Allt jag vill är att du ska ringa men det kommer inte hända. 

Allt jag vill är att vi ska ses igen. Men vi kommer aldrig vara kära. Vi lämnade det den där dagen hos den där tjejen vid den där lyktstolpen.

Du hatar nog mig och jag har gjort så att du gör det med mening.

Jag är allt du svor att jag aldrig kunde bli och du är densamma kanske är du bättre. Kanske hittar du någon att vara bättre för. Jag är densamma. Samma dåliga person samma hemska vanor.

Jag är allt jag lovade att aldrig bli, jag har inga gränser och allt jag vill är att du ska ringa igen. Att vi ska bråka som vi alltid gjorde. Inget stabilt och inget konstant, du och kommer aldrig vara igen.