julafton

Julstjärnan är nog den mest ensamma och det som gör att granen känns mest komplett. Den är ensam på toppen; den är sist att sättas upp, sist att ta ned. Ensam på toppen. Ledstjärnan.

Ibland krävs ved som en stege eller pall för att sätta upp den. Så mycket mer energi krävs för att nå upp dit. För att ändra på den om något blir fel. Sllt för mycket kanske det egentligen är, men alla försöker ändå. Alla granar måste ha en, eller hur?

Eller skulle granen egentligen se bra ut utan stjärnan? Skulle den kanske funka bättre? Krävs mindre energi om man plockar bort den. Kanske skulle vi uppskatta våra andra sektioner mer. Kanske skulle alla andra kulor se bättre ut utan stjärnan.

Jag tror att jag är precis som jag är för att min pappa är arg. Och jag med. Jag är min familjs julstjärna, högst upp i granen mest firad mest berömd. Men jag är också min familjs svarta får. Jag sitter där högst upp alldeles själv. Sticker ut, sitter där högst upp alldeles själv, inget annat som hänger i granen känns kanske lika väsentligt, men utan dom så skulle stjärnan inte längre behövas.

Jag sticker ut. Jag är explosiv och utåtriktad. Jag är social, mest i familjen. Jag är allt som dom inte är men samtidigt allt som gör att jag inte är som dom. Ingen kommer att förstå hur miserabel jag är på toppen. Jag är ensam där, men sist att sättas upp och sist att tas ned. Svårast att ändra på, svårast att justera om den blir fel. Ibland behövs det en stege för att ens nå.

Det krävs så mycket mer energi för att kunna nå mig än för att nå mina familjemedlemmar.

Men ändå satte dom mig där. Ensam på toppen. Mest ambitiös, mest tidskrävande.

Han är alltid den som får sätta upp stjärnan. Och likaså satte han mig där. Ensam på toppen. Jag är arg och han med. Jag är en arg person och jag är explosiv. Jag skriker och jag bråkar och jag letar efter problem. Jag kan aldrig vara helt nöjd. Jag sitter alltid lite fel där på granen. Alltid lite irriterad. Ändå sätts jag alltid upp, ändå plågas jag alltid av att sitta på granen, högst upp. Han sätter mig alltid där.