läkta sår

Vi är egentligen bara läkta sår från alla våra vänner som sårat oss. Vi är egentligen bara en mosaik av alla som en gång varit så nära oss som man kan bli.

Som att jag är en produkt av alla som kommit förbi och sedan lämnat mig. Då är det jag har lärt mig mest. Av alla som sårat mig som mest är jag allra mest påverkad av. Alla som studerat mig och sedan bestämt sig för att jag nog inte riktigt föll i smak.

Det är nog där jag har insett vem jag är och vem jag vill sträva efter att vara. Kanske är det där, just i den personen jag har fått mina mål från.

Så länge jag lever kommer det för alltid finnas personer som ingen någonsin kommer att kunna undvika om man har träffat mig. Jag är för alltid en av dem, för alltid ska jag bära med mig en bit av alla som en gång lämnat mig.

För evigt ska en del av alla som en gång stått mig nära finnas i mitt hjärta. Som att jag kan ändra mig, mitt utseende, mitt tankesätt och mina drömmar, men för alltid kommer dom vara en del av mig. Det går inte att rymma från alla som en gång älskat mig och nu kollar åt andra hållet när vi korsar varandra.

Kanske är det därför jag vet att jag inte är klar med vissa. För jag vet att vi inte är helt olika egentligen. Vi är inte köra med varandra. Vi är inte helt över ännu. Hur mycket jag än vill, är vi inte klara med varandra.

Som att jag dras till destruktiva relationer på samma sätt som jag dras till destruktiva beteenden. Jag är som en missbrukare av att må dåligt.

Jag är en missbrukare av tryggheten av att på samma sätt som alla jag någonsin älskat har dom liknande spår av mig. Dom kommer aldrig att kunna ta bort mig ur ett kapitel i deras liv. Kanske är det anledningen till att jag inte kan släppa någonting någonsin. Att jag vet att alla relationer är oförglömliga; jag kommer för alltid vara en produkt av dig, men du kommer aldrig kunna höra mitt namn och känna ingenting.

Jag är förevigt inristad i dig och kanske är det just därför jag inte vill finnas för alltid. Det finns något så fint med att inget varar för alltid. Att alla alltid kommer komma ihåg mig, men ingen av oss kommer stå kvar här om tusen år. Ingen av våra historier kommer stå kvar i sten, ingen varar för evigt trots att du och jag alltid är kvar i mig.

Kanske är det just för att jag aldrig vill glömma. Jag vill inte nånsin glömma ditt namn och hur bra du va fick mig att känna

Även om så bara för en kort stund

Jag vill inte glömma hur det kändes att ha dig i min famn. Jag vill aldrig någonsin glömma hur ditt namn rullade på min tunga. Jag hoppas att jag aldrig gör det, men ju mer jag läker, desto lägre är det att glömma. Jag kommer aldrig vara samma person som du kände, men jag kommer heller aldrig vara oförändrad när jag tänker på dig. Så gråter jag till varje sång. Jag sörjer det vi hade och vad jag hoppades att vi skulle bli. För jag vill inte glömma och då vill jag heller inte läka.