en gåva

Idag skrev jag en tolkning av en novell vi läste på svenskan. 

Sammanfattat så handlade hela min text om att livet är värdefullt, att leva livet medvetet om att livet är den mest värdefulla gåvan vi kan få. Jag kände mig så falsk när jag skrev de orden. När jag sitter och ljuger, för jag kan inte se livet som en gåva. Jag kan inte se min största plåga som en present. Det går inte. Att se livet som det mest värdefulla när allt jag önskar är att det ska ta slut. 

Det känns lite som att jag inte orkar bry mig om vad det är för gåva. Jag vet att det är en sån liten risk att just jag blev just jag. Att jag är här just nu. Idag kan jag se livet som en enorm möjlighet att göra något, men jag kan inte se det som en gåva. Jag kan inte se min största prövning som något att vara tacksam över.