han

Igår träffade jag mitt ex, han var på våran gemensamma väns födelsedagsfest och jag visste att han skulle komma dit. 

Jag var helt förberedd på att se honom där, men sen klev han in genom dörren och jag visste inte hur jag skulle bete mig. Så jag hälsade inte ens, utan jag fortsatte med våra dryckeslekar och han drog iväg till något annat rum. 

Att se honom gjorde inte speciellt ont, när vi sedan hälsade gjorde det inte speciellt ont. Utan det som var konstigt är hur naturligt det kändes att prata med honom, hur bra det kändes när han tog tag i min hand eller rörde vid min rygg. Hur min blick drogs till honom när jag inte aktivt tänkte på att inte kolla på honom.

Egentligen är det inte speciellt konstigt att jag kände som jag gjorde utan det vore skummare att tycka att det kändes främmande eftersom att vi inte gjorde slut för speciellt lång tid sedan. Men bekvämligheten fuckade med mitt huvud. Hur lätt det var att falla in i gamla vanor när han var där. 

Så många gånger jag satte mig i situationer där jag behövde snacka eller röra vid honom för att det kändes rätt, det känns bekvämt. 

När han sedan skulle hem hade vi inte gjort något men jag följde med honom på vägen en bit, och då snackade vi mer. Sen hände lite mer påvägen och vi stannar till lite då och då, men tillslut säger vi hejdå och jag kollar på hur hans kropp minskar desto längre han är från mig. 

Så jag vänder mig om och går. Jag gråter, inte för att jag är ledsen över honom utan snarare för att han kommer ångra sig, trots allt han lovade där och då vet jag att han kommer ångra det. 

Så hör jag någon springa, jag hör att det är hans fotsteg, hans takt och hur stegen ekar allt högre och han närmar sig med stormsteg. Jag känner hur mitt hjärta låter högre, det trummar starkare och jag dör. Hur tanken på att han inte kunde säga hejdå sådär kan ge min kropp en så fysisk reaktion, det dödar mig. Han tar tag i mig och lyfter mig in i en kram, ett sista hurra. En sista kyss och vi ska lämna varandra. En sista gång får jag känna hans läppar mot mina, ett sista tag i hans lockiga hår, en gång till jag fick jag hålla om honom. Aldrig igen, och det vet jag. Det hänger i luften när han långsamt låter armarna hänga ner, han släpper taget och jag måste gå, en gång för alla lämnar jag honom. 

Han ringer mig, jag svarar. Han gråter, jag känner tårarna rinna. Han är full, jag med. Jag lägger mig ned på golvet och vi snackar, vi gråter och vi skrattar. Vi återupplever minnen, när vi var så lyckliga, han läser upp texter han och jag skrivit till varandra. 

Jag somnar nästan och han säger "godnatt jag älskar dig". Jag vaknar. Jag erkänner att jag ville mer med honom ikväll, han erkänner att han var förberedd på mer. Han säger att han vet att det är kört mellan oss, jag svarar att det antagligen är så

Vi säger godnatt, vi älskar fortfarande varandra, ett sista erkännande. Kanske kan jag tillåta mig själv att älska honom en sista kväll. Imorgon kommer jag ångra att jag lät mig själv gå så långt, att jag var så självisk som jag var ikväll. Han kommer vakna upp och kanske avskyr han mig, jag gick för långt, jag hatar mig själv över att jag inte tog rätt beslut. Så det skulle vara rimligt om han också gjorde det. 

Inte ikväll, ikväll är jag fortfarande kär, ikväll har vi fortfarande hållit kvar i oss. Imorgon kan jag ångra, hans vänner kommer hata mig, kanske är det bäst så. Inte ikväll, ännu är jag bara en tjej som bara tar dåliga beslut. Även om så bara för en kort stund är vi kära igen och bara vi två vet om det.