blir vi visare med ålern?

På senaste har jag funderat på om jag verkligen vet vad jag vill med livet?

Jag tror att femåriga jag hade betydligt bättre koll på livet än jag någonsin kommer ha. Lite samma princip som att man inte inser hur lite man faktiskt kan tills du lärt dig mycket mer, förns då kommer du inse hur mycket det finns att veta om något. Livet verkar så mycket simplare när man har mindre vetskap kring det. Det finns ju en anledning till uttrycket "lyckligt ovetande", vet du inte bättre kan du acceptera din verklighet som det optimala.

Åldern sätter gränser

Personligen tror jag att vi är som lyckligast när vi är små, så små att andras åsikter och tankar inte ännu nått våra huvuden. När allt verkar bra, när vi är som mest naiva. Jag kommer för alltid sörja min naivitet. Det är något så oskuldsfullt med att vara så liten, och man tror att man kan så mycket mer än man egentligen gör. Sedan med tiden inser vi snarare hur lite vi kan, hur mycket vi aldrig kommer uppleva, att åldern istället börjar begränsa oss från storhet.

Helt plötsligt är jag för gammal för att bli ett underbarn, något jag inte ens tänkt på innan det var för sent. Som liten fanns inga sånna tankar, utan livet var som ett ända stort kakfat och man kunde plocka på sig det man ville och hade all tid i världen, men nu var visst kakorna uppätna och jag fick aldrig chansen att smaka alla.

Loppet

Just de där, att livet nu känns som ett race, men jag är alltid lite efter alla andra. När jag var lite visste jag inte ens om att vi tävlade och ändå låg jag längst fram. Tidigare var jag först att ta en till kaka, att bestämma vilken jag föredrog av de jag hade provat men nu blev jag visst den ända som inte testade alla olika. Så har livet känts ett tag, nästan som att min kropp fysiskt stoppar mig från att åstadkomma det jag vet att jag kan. När det inte längre går, när mina ben inte längre kan bära mig framåt, där känns det som att jag fastnar. Och ingen ser mig, ingen ser hur mina ben inte längre bär mig frammåt, alla har ett eget lopp att fokusera på.

Det känns nästan som att jag brinner, min kropp nu målas i ljuset från flammorna som ska förstöra den. Ingen ser hur elden smälter mitt fysiska jag, medan min själ är inkapabel att fly från sina kroppsliga förbindelser.

Nästan som att jag upptäckte elden, jag insåg hur inbjudande den var och nu ska den konsumera mig. Men ingen ser hur jag brinner och jag vill inte något mer än att återfå mitt naiva själv.

Hur jag visste så mycket om världen, varje år vet jag mindre och samtidigt väntar jag bara på att elden tillslut ska slut på min ständiga flykt från kroppen som håller mig kvar. Vad jag hade gjort för att få återuppleva den lycka, den oskuldsfulla lycka man känner när elden inte ännu är upptäckt. När åsikter och utomstående värderingar inte ännu format oss, visat vägen till värmen, verkat så inbjudande som det gjorde att bli vuxen och veta mer om världen.