nonch

Jag skriver om det där trots att jag vet att jag inte kommer klara öppet, men ärligt. Jag skriver trots att jag vet att jag kommer att må dåligt. Jag går med på det trots att jag kommer att få mitt hjärta krossat. Kanske är det redan det. Kanske stampade du på det lika omedvetet som du slår en mygga på din arm. Du håller om mig när du säger orden jag inte ens visste kunde vara värre än att avsluta det.

Du tröstar mig liksom på förtid. Jag vet att jag inte kommer klara det där. Jag vet att jag redan känner tårarna mot min kind. Nu vet jag att det aldrig är vi.

Du och jag kommer inte hända. Vi kommer aldrig vara. Du kommer inte att få se den sidan av mig någon gång och jag är redo att sörja det som aldrig ens var men nästan.

Nästan är något jag avskyr mest av allt. Nästan var det kanske vi. Kanske hade det varit allt. Jag var villig att ge allt.

Jag var villigare än jag trodde. Jag kände mer än jag vågade erkänna. Jag kommer aldrig igen erkänna vad jag känner. Vi kommer aldrig bli något. Det kanske du inte fattar än, men jag vet det. För du sårade mig på ett sätt ingen har lyckats med förut. Du såg till att alla mina rädslor bekräftades.

Jag är inte tillräcklig för dig. Jag är inte allt och lite till. Och det spelar ingen roll att jag gör allt jag gör för att vara den perfekta flickvännen. För jag är inte din. Jag kommer aldrig att bli din. Du kommer aldrig vara min. 

Hur mycket jag än önskar att vi lämnade ikväll på ett annat sätt, så slutade det så här och jag hatar det, men jag tror att jag är kär i dig. Nu kommer jag att ångra mina val. Jag ska hämnas.