giftemål

Jag är rädd att du aldrig lämnar mig. Att alla om och men aldrig lämnar mig. Att jag kunde ha varigt bättre för dig och du skulle kunna varigt min.

Att jag på min bröllopsdag gråter för att du inte är den jag står inför och viger mitt liv till. Jag tror inte att jag någonsin kommer få ett lyckligt slut. Ett vackert bröllop. Men mina tårar rinner inte längre för allt vi inte längre är.

Istället gråter jag för allt som kunde ha varigt. Jag kan inte ens andas utan att påminnas om att jag ännu en gång har förstört något jag lovat att vårda. Allt jag ville var att klara av att hålla tag i det vi var men det var precis det jag visste att jag inte kunde. Nu tror alla andra att tårarna rinner av glädje när någon tar upp det du brukade säga men istället sörjer jag.

Jag sörjer oss, mina drömmer om dig och mig. Våran framtid som aldrig fick bli för att jag inte kunde vara med dig och bara vara. Jag kunde inte. 

Jag vet nog inte ens hur man fungerar i en hälsosam relation utan att bryta ned allt. Jag gjorde allt jag visste, jag jobbade på allt jag trodde du behövde, sen förlorade jag mig själv. Jag tappade min identitet, du var olycklig, vi var inte längre hela. Så jag lämnade dig och du visste att jag skulle göra det.