en resa

När jag tidigare idag satte mig ned med mina tjejvänner för att planera en resa nästa sommar så insåg vi två saker, ett vilka extrema i-lands problem vi grubblade över, och något jag tror att bara jag insåg var, två att jag inte vet om jag vill åka längre. 

Jag har just nu en väldigt komplicerad relation till mina vänner i skolan. Även om jag älskar dom så vet jag inte om jag kan känna mig bekväm med någon alls längre. Jag har flera gånger sagt det men hade jag inte gått i just den här årskursen hade jag bytt skola. Problemet är ju dessutom att jag inte riktigt har någon att prata med. 

Min älskade vän som jag normalt sätt hade vänt mig till kan inte på något sätt förstå vad jag menar och jag kan inte förklara på ett bättre sätt. Simpelt sagt så har jag aldrig känt mig så ensam som när jag är i skolan. Jag är så extremt obekväm och det är så svårt för mig att fungera. Min kropp går typ på autopilot och är inte längre en del av mig utan den rör sig och gör alla rörelser, tar alla rimliga beslut men mitt riktiga jag är någon annanstans. 

Jag känner mig inte så ensam och obekväm någon annanstans som när jag är med dom som ska vara mina närmsta. 

Är inte det en helt sjuk mening att säga, att skriva, att mena. 

Jag dricker mer, jag snusar, jag ljuger. Inget jag gör är längre autentiskt till vad jag vill eller vem jag är. Jag vet inte ens vad jag vill och i min ensamhet finns en som enorm sorg. Jag sörjer den personen jag trodde jag var, hon som inte längre var fylld med ångest, hon som ville sluta dricka och tyckte det var roligare att festa utan alkohol. 

Nu ska vi planera resa och jag vill inte följa med. Jag är inte med på tåget, jag vill inte ta klivet till nästa perrong för jag vet att hon lämnas kvar här och aldrig kommer tillbaka. Kliver jag på, betalar jag min biljett nu finns ingen återvändo. Jag kommer vara fast där med människor jag inte längre vill dela med mig av mitt tankesätt, med människor jag älskar men inte kan sluta trycka kniven djupare. Varje gång jag säger något så möts jag med samma blick, samma svar, något som känns diskuterat. Ärligt vet jag inte längre vad jag ska göra för resan måste planeras men jag vill inte längre. 

Jag vill inte någon annanstans är tillbaka i tiden, samtidigt är allt jag vill att resa, jag vill bort från allt och alla här. Inget håller mig kvar på samma sätt längre, jag vill fly och jag vill aldrig komma tillbaka. Dit vinden för mig, dit vill jag, nu helst. Hela tiden kan jag inte ta steget. Jag vill inte ens försöka. Tänk om jag upptäcker något jag inte kan ta tillbaka, något jag inte kan låtsas som att jag inte förstår. 

Vad gör jag om jag blir kvar på tåget när alla andra hoppar av? Vad händer om jag inte kan lämna, om jag vägrar?