ring mig
Det faktum att han fortfarande är den ende personen jag kan tänka mig ringa.
Att när jag ligger i sängen mitt i natten, mina kinder våta och ögon svullna, när mina läppar bränner och allt jag vill är att få ha någon jag kan ringa är hans namn det enda jag kan tänka.
Jag är inte kär. Jag gillar honom inte ens. Jag kan nästan tycka att han är en rätt otrevlig person. Trots det är han den ende jag någonsin har kunnat ringa när som helst, vart som helst, hur som helst. Han var min trygga punkt och ingen har någonsin funnits där för mig innan.
Jag viste att jag skulle lämna, han visste det också och kanske var det därför jag kände mig trygg.
Hans nummer är det enda jag vill ringa när jag ligger ensam i min säng mitt i natten och önskar att mina kuddar inte var blöta, att mina läppar inte brände och att min hjärna kunde stränga av. Jag har säkert kommit på en miljon meningar om hur jag skulle börja prata, om han ens skulle svara. Det tror jag inte. Han skulle nog inte svara. Trots det har jag planerat in så många tal om hur jag skulle kunna prata med honom.
Förstås kommer jag aldrig ringa. Jag kommer alltid vara för stolt för det, men jag vill. När jag har planerat ut hur allt ska se ut och skrivit breven, rinner tårarna och jag vill ha en trygg punkt att gråta till. Han är inte den längre. Han hatar mig, men jag har ingen annan jag skulle känna mig trygg nog att kunna gråta för. Han vet inte ens allt om mig längre. Han betyder egentligen inget alls för mig, men att få den där trygga punkten igen – åh, vad jag skulle behöva den.
Jag ska älska någon annan, jag kommer älska någon ny som jag aldrig älskat förr, jag kommer inte längre ha min trygghet i någon jag inte bryr mig om längre. Men en del vill inte komma över det helt. Om jag är helt över det, när jag har min nya trygga punkt, är det nästan som att han aldrig ens var en del av mitt liv. Som att vi aldrig delade minnen mitt i natten, eller som att hans lycka var min också. När jag har en ny trygg punkt kommer jag nog glömma, och om det är något jag inte vill så är det att glömma. För jag älskade den killen, med allt jag hade och hela mitt hjärta.
Var försvinner den kärleken när man glömmer? Vem tar över den del av min själ jag vigt till honom i all evighet? Den del av mitt pussel han altid kommer ha med sig.
Jag tänker nog bara på det här för att jag skrev ett nytt tal inatt, ett nytt scenario när jag faktiskt ringt honom. Jag tänker nog inte så mycket på honom alls, men ibland händer det ändå. När hans doft slår mig i ansiktet eller när jag ser någon med hans hår, när någon nämner hans jobb.
Egentligen skulle jag vilja ha min trygga punkt i någon annan, men jag vet inte hur mycket jag kan säga till honom. Hur mycket är för mycket, liksom? Hur djupt kan han gå innan han drunknar? Jag tror att det ännu är alltför tidigt, men jag vill inte hålla en del av mig som är så pass stor hemlig. Samtidigt är det nog delen jag helst håller för mig själv. Mina mest privata innersta tankar är nog det jag aldrig vill att han ska se. Antagligen kommer han vända och gå, kanske inte direkt men så småning om så blir det för mycket, det brukar bli det.
Jag kommer ha en ny trygg punkt, en ny kärlek, en ny kille. Allt är nytt och allt jag vill är att du ska ringa mig igen.