Stjärnhimmelen

Att han och jag kollar på samma måne. Vi lever under samma sol, påverkade av samma tidvatten. Vi ser samma sol gå upp varje dag och vi tar samma väg till köpcentrumet från skolan.

Vi lever i samma värld och inget jag kan göra ändrar på det. Han och jag kommer för alltid att leva under samma himmel och samma tid. Inget kan någonsin ändra på det. Våra väger möttes, korsades, och alla jag nånsin känner kommer alltid känna honom. På ett sätt präglades jag av hans liv, hans upplevelser och tankesätt släpper nog aldrig.

Jag kan inte ta en shot eller en prilla utan att hans röst ekar i mitt huvud. Nu ska vi ses på lördag igen, nästintill samma förutsättningar som förra gången. Men nu är jag mer av en hora, är mer giftig och vi har inte haft någon kontakt, än.

Jag snackade med en vän och han blev nästan frustrerad. Hur kan jag sätta mig i alla sådana här sammanhang? Det är nästan som att jag vet att han antagligen är där och jag vill dit. Hur över mig kommer han vara. Som en vän eller en ex?

Kommer han ha strulat med någon annan? Antagligen inte. Kommer han ha en sån på någon annan? Som jag har just nu? Antagligen inte, men jag hoppas. Jag har hoppats att inget händer och att han är smart nog att fatta hur dåligt det här beteendet är. Men jag vill inget mer än att han ska vara redlös och säga något han kommer att ångra, och jag kan svara med något jag kommer att glömma hos någon annan.

Kanske måste jag hitta någon ny för att inte vara så upphängd på honom, men kanske är våra vägar inte för alltid separerade ännu. Kanske kommer vi kolla på samma natthimle igen och han saknar mig nog att skriva.

Det kommer inte hända, men jag kan alltid hoppas. Jag vill se ut som någon han saknar, jag vill ha hans uppmärksamhet, hans blick jag ville att han ska höra att jag har gått vidare och hata mig för det. Men kanske är det inte alls vad jag vill.

Kanske är det vad jag vet är bäst för oss båda, men det kommer antagligen inte ske. Förmodligen kommer vi inte ens snacka. Gärna, vi bägge är fulla nog att ångra våra handlingar, men inte glömma hur hans kropp kändes mot min. Hur min törst inte släckes utan hans händer i mina. Men vem vet? Kanske är det precis vad som sker.

Kanske kan jag få se på när han lagar middag åt oss två igen. Hans kropp känns trygg och han lyfter upp mig på bänkskivan igen. Antagligen inte.