våld

Vi lyssnade på en föreläsning om hedersrelaterat våld. 

Egentligen var det nog inte hedersdelen som tog på mig, utan det var nog våldet hon pratade om. Även om jag på något plan visste det, så fick det nog mig att inse vissa saker i mina nära relationer. 

Jag har haft relationer som har varit våldsamma, kanske inte fysiskt, men istället relationer som har brutit ned mig under en längre tid. Relationer jag har försökt lämna och gång på gång misslyckats med att just lämna. 

Mitt ex är en superfin person, men på något plan så bröts ändå mycket av det jag jobbat så hårt med ned: mitt självförtroende till viss del, min tillit till mig själv, min självkänsla kring att jag kan något. Det var mycket som var fantastiskt, men stora delar av relationen var väldigt jobbiga. 

Det var en hel del kommentarer. Jag kände ofta att jag skulle ändra mig eller anpassa hur jag är istället för att vi kanske skulle ha insett att man inte ska behöva kämpa så hårt för något så att det inte ens finns något kvar. 

Jag tror ibland att vi kämpade så mycket för något, för vi var kära och vi älskade varandra. Men det ska inte vara så svårt. Vi var nog inte kompatibla. Jag skulle kanske inte ha hållit ut så länge. 

Sen tittar jag på min pappa, har är inte ens i närheten av jämförbar med mitt ex. Han har sina fina delar, men samtidigt finns det en stor del av mig som känner att på något plan lever jag i en våldsam relation. Jag är uppvuxen i våld, jag är uppfostrad med våld och jag är skapt i det. Jag är en konsekvens av hans våld, hans ilska och hans hat. 

Han är bitter över mycket. Jag skulle i alla fall tro att han är det. Jag fick aldrig chansen att vara naiv och lycklig. Jag är skapt i hans bittra våld. 

Trots att jag inte riktigt tänker på det som våld så kanske det är det. Jag har blivit fasthållen och skriken på. Han kastar möbler och slår sönder väggar eller dörrar. Han har sönder mina egna saker. Han hotar och han säger saker som inte går att glömma. 

Hans ord kommer nog för alltid vara inborrade i mig, som en permanent tatuering, nästan som den jag själv har karvat in; han har också karvat in sina ord i mig. Jag liksom han har förankrat mitt dåliga mående i min kropp, han kanske inte ens kommer ihåg men jag gör det. Jag minns när jag var tre och gömde mig i garderoben. 

Jag minns när jag var 8 och sov med en kniv under sängen. Jag minns när jag var tretton och låg på badrumsgolvet. 

Han minns inte. 

Han kommer aldrig att minnas. 

För honom är jag inte ens ledsen. Jag är självisk och jag skyller ifrån mig. Hade jag bara haft något annat på mig, hade han aldrig tagit på mig sådär? Eller kanske blev det fel nu, pappa? Men hade jag bara inte sagt emot, hade du aldrig givit mig blåmärken och inte behövt kasta våra glas i stengolvet? Hade jag aldrig glömt hundmaten, så hade du aldrig sagt det där jag aldrig kan sudda ut, det där som sitter inkarvat som ett streck på min arm. Det där som nu är permanent.  

Du svarade mig med en permanent lösning på något jag ville ha hjälp med. Du lämnade mig ensam och sårbar. Kanske är det ditt fel att jag kämpade mig till graven för en relation jag inte mådde bra i, för det var den enda kärleken där någon valde mig. 

Svultna människor äter allt.

Jag åt det enda jag kunde hitta. Jag äter inte längre. Jag vet inte ens var maten finns. Ibland känner jag doften, en sockersöt doft, en retande doft, en doft jag aldrig kommer komma nära nog. 

Jag är skapt i våld, jag är uppvuxen i det och det lever i mig. Enda in i morgon sitter våldet du trängt på mig. 

Jag håller på flera hemligheter. Likt din son kommer de förgifta mig. Att hålla det från er dödar mig, jag kommer aldrig få hjälp, jag kommer aldrig kunna säga det till er och ni kommer nog inte förstå. Men jag har också en hemlighet, ett gift och du kommer inte ens veta om det förens det är försent.

Det kommer att gräva sig in i mägren där ditt våld sitter, där din bittra sanning finns, där dina ord ekar. Ingen älskar en arg flicka, inte ens du. Inte ens din egen kunde du älska, och om inget annat är jag arg. Jag är arg på dig. Hur kan du göra så här mot ett barn? Hur kan du utsätta någon du faktiskt har valt för den här vardagen? Hur orkar hon stanna med dig? 

Ingen älskar en arg flicka. 

Ingen kommer ens få komma nära nog att se henne igen. 

Jag är arg, men kanske är det ditt fel. Jag är skapt i det som nu utgör min identitet, ditt våld.