relationer

Innan har jag inte fattat hur man kan skriva text efter text, låt efter låt om samma person.

Vi är egentligen bara läkta sår från alla våra vänner som sårat oss. Vi är egentligen bara en mosaik av alla som en gång varit så nära oss som man kan bli.

Vi lyssnade på en föreläsning om hedersrelaterat våld.

Det faktum att han fortfarande är den ende personen jag kan tänka mig ringa.

Jag tror att jag tar så lätt vid det som ska vara något så intimt för att jag hela mitt liv har sexualiserat min egen existens i något hopp om att någon vill ha mig där.

Jag skriver för att bli förstådd. Jag talar i hopp om att någon ska höra min hundvissla och förstå mig. Jag längtar efter att bli förstådd på en molekylär nivå.

Jag har alltid haft ett hopp om att det inte kommer finnas här hela tiden.

En del av mig har alltid trott att det skulle bli något mellan oss.

Att vara kär är nog den mest skrämmande och samtidigt den bästa känslan som finns.

Att vara lite betuttad i någon är kanske det bästa jag vet. Antagligen har de rätt, jag är lite killtokig. Men om inte nu när får man vara lite kär i alla möjliga.